Varför måste jag ta över när allt går åt helvete?

Jag spelade ”Mass Effect 2”. Det är ett rymdepos som jämförts med George Lucas Stjärnornas krig. Men det är nog fel av mig att säga att jag ”spelat” “Mass Effect 2”. Vad jag gjorde var att ”spela” inledningen fem gånger eftersom jag inte hittade cockpit för att göra en uppdatering av en journal. Varför jag i herrans namn ville göra en uppdatering av en journal mitt i ett exploderande inferno med döda kroppar liggandes på golvet, och där larmet gick och en högtalar röst ropade ”mayday, mayday”, har jag inte en aning om. Det påminde mig lite om Max Payne – en noir-klassiker inom spel – där Max, som är detektiv, kommer till ett magasin där skurkarna håller till. Han ringer efter backup (polis) som säger att de är snart är på plats. Jag som spelare hade gärna väntat på backup men se, det vill inte Max. Han ville gå in i magasinet och säger lite kaxigt i polisradion att han ”går in”. Va, tänker jag, är du inte klok Max? Men det var inte det värsta. När han väl bestämt att han skulle gå in i magasinet så ”lämnar” han mig. Det är JAG som spelare som måste ta ansvar för hans beslut. Båda fallen slutar med att jag kastrerar hjältarna genom att fånigt stå och bli nedskjuten i ett magasin eller vimsigt springa runt i ett eldhav där folk dör för jag inte hittar cockpit.

Här finns flera faktorer att fundera över. Först och främst har man dilemmat med cut scenes, dvs, de filmsekvenser i ett spel som man inte kan påverka som spelare utan bara sitter och tittar på. Sedan finns det en målgrupp utvecklaren har fokuserat på som inte gillar att stå i farstun och vänta på att få ta del av ett rymdepos. Utvecklaren väljer därmed att maxa utkomsten av väntan, som i ”Mass Effect 2”, genom att ge spelaren värsta scenariot för att väntan inte skulle vara förgäves.

Men vad ska jag göra som vill spela dessa spel?

Måste jag söka stöd, hjälpmedelscentralen, för att få vara hjälte? Nu tror ni kanske att jag är trög men jag har faktiskt fått vara hjälte och jag skulle vilja rekommendera folk att titta på hur man byggt upp ”Batman – Arkham Asylum”. Där kastas också spelaren in i ett smärre helvete, där det blivit ett stort massupplopp med de mest fruktade fångarna i Gotham City som dessutom är kontrollerade av den farligaste av alla, Jokern. Där skulle jag som spelare hantera kaststjärnor, glida ner för rep, och smyga mig på livsfarliga fångar som, om jag blivit avslöjad, skulle avrätta en fångvaktare. Men i Batman, fick jag känna mig som en hjälte och jag vet precis vad de gjorde. De hade sammanvävt cut scenes och interaktion. Jag kunde helt enkelt som spelare interagera under tiden som man körde bakgrundstory, motivationen, till vad som sedan skedde. Vad man också vävde in på alldeles snillrikt sätt, var inlärningen. Den låg där som en osynlig väv i storyn. Jag var ett med hjälten. Jag var Batman!

Katarina Borg Gyllenbäck

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s